Ett liv i jordens tjänst, rotat i Gryts mylla
August Nilsson föddes den 6 november 1865 i Solberga 6, Gryts socken i nordöstra Skåne. Han växte upp i en lantlig värld där jorden, vädret och årstiderna satte villkoren för livet. Hans far, Nils Johnsson, var född i samma bygd och modern Bengta kom från Gumlösa – en stilla men seglivad bondesläkt, förankrad i generationers jordbruk och enkelhet.
Ett liv på arrende
August blev själv lantbrukare, men inte som självägare – han var arrendator. Det innebar att han brukade jord som tillhörde någon annan, men det var han som gjorde arbetet, bar risken och lyfte skörden. På Solberga, Kamparp och andra små gårdar i Gryts socken brukade han sina åkrar med plog, häst och handkraft, ofta från gryning till skymning.
Trots de hårda villkoren fanns det också en stolthet i Augusts livsval. Han kände varje kulle, varje sten, varje dike i landskapet – och visste när vårregnet föll för tidigt, när potatisen sattes för sent, när höet var som bäst. Hans arbete var både yrke och identitet.
Kärlek och familj
Lördagen den 29 december 1894, mitt i vintern, gifte sig August med Emma Persdotter, en kvinna från granngården Solberga 5. De var unga – han 29, hon 25 – och tillsammans började de sitt liv som man och hustru. Fyra barn föddes ur deras äktenskap: Ester, som tragiskt dog redan som spädbarn, Axel, Marta och Gunnar – alla barn som växte upp med doften av nybakat bröd, ljudet av hackan mot jorden och föräldrarnas trygga närvaro.
Emma dog redan 1921, bara 52 år gammal. August blev änkling, och barnen var ännu unga. Sorgen var tung, men arbetet på gården måste fortsätta – djuren skulle utfodras, skörden togs inte paus för hjärtesorg.
Ett stilla slut
August levde sina sista år i Solberga, samma plats där han fötts. Han dog den 6 juni 1939, 74 år gammal. Hans liv sträckte sig över tre sekler – född i den gamla jordbrukstidens rytm, död i ett Sverige på tröskeln till modernisering.
Han upplevde industrialiseringens första andetag, såg hur hästarna sakta byttes mot maskiner och hur unga sökte sig till städerna – men själv blev han kvar. Trofast mot jorden, sitt namn, och det lilla livet i Gryt.
August Nilsson var inte någon som blev omskriven i tidningar eller nämnd i historieböcker. Men han var en av dem som bar upp landet – med sina händer, sin envishet och sitt hjärta. Ett livsverk byggt av plogfåror, slit och kärlek. En man som hörde hemma i Solberga, och vars minne ännu finns kvar i jordens stilla vittnesbörd.