Yrke Nämndeman,Kvarnägare,Hemmansägare

Född 9 juli 1797 i Haganäs, Östra Broby (L).

Död 30 juli 1889 i Tjörnarp (M).

År 1834 bröt familjen upp ifrån Haganäs i Broby socken och flyttade med hela sin familj till Hästveda socken. Här inträffade också två tragiska öde för deras barn. Dottern Elna dog vid 12 års ålder av nervfeber år 1834 samt äldste sonen Nils drunknade som 17 åring under isen på Lursjön år 1837. År 1840 var det dags för familjen att flytta igen, nu till Mellby socken och gården Björkeberga 2. På Björkeberga stannade Nils med familj i nästan 16 år. Därifrån kom han med sin familj till Måleböke år 1856. År 1860 står Nils som undantagsman och han är över 60 år gammal, detta betydde inte att han kommit på obestånd men att han kanske ville släppa fram den yngre generationen. Det blev alltså sonen Nils som fick ta över gården. Familjen stannade inte här så många år. Skvallret sade att sonen Nils Nilsson förbyggde sig på Måleböke och således hamnade i ekonomiska svårigheter. Allt följde med i köpet förutom kakelugnen i folkstugan den var en klenod från Haganäs som följt med familjen hela vägen från Broby. År 1863 lämnade makarna Måleböke bakom sig och flyttade till Hörlinge i Finja. Det gamla paret stannade inte så länge i Hörlinge utan flyttade vidare redan år 1865 till Finja. År 1870 flyttade de vidare till Tjörnarp. Här levde de sedan som undantagsfolk i många år. Nils Nilsson dog år 1889 vid fyllda 92 år och hustrun Nilla, som de sista åren bodde hos dottern Hanna i Kollinge blev nära 97 år och avled 1895. Ett långt och gemensamt dagsverke var till ända - men också en kringflackande tillvaro bland hemman och gårdar i 1800-talets Göinge. Själv brukade Nils på äldre dagar beskriva sin situation med orden: "Ja ha kört ikring sau meed, sau ja ha tappt öllt pau vajen"! Säkert låg det både bitterhet och resignation i detta hans yttrande.

Denna släkt går långt tillbaka på båda sidor, på Nils Nilsson faders sida är den äldsta Tulson Nilsson född 1610 i Farstorp och nedåt uteslutande Brobyfolk. På hans moder sida var den äldsta Nils Svensson född 1613 i Haganäs i Broby och där fanns minst 8 generationer Haganäs folk på samma gård. På Nilla Månsdotters faders sida fanns mest Glimåkra folk där den äldsta voro Nils Eskilsson vilka massor av oss Göingar härstammar ifrån däribland jag själv. Han var född i början på 1600-talet. På moderns sida var det uteslutande Glimåkra också mest Hittarp och den äldsta var Per Trulsson som dog i Hittarp år 1703.

Nils gifte sig söndagen den 20 juni 1819 med Nilla (Mor Nilla) Olsdotter född 18 oktober 1798 i Hittarp, Glimåkra (L). Hon dog den 29 oktober 1895 i Tjörnarp (M). Nils var 22 år och Nilla var 21 år gammal när de gifte sig. De fick 6 barn tillsammans. Nils 1820-1837, Elna 1822-1834, Hanna 1830-1915, Ingar 1833-1892, Per 1836-1893, Nils (Värmöllaren) 1838-?. Nils blev 92 år och hans hustru blev 97 år gammal.

-------------------------------------------------

Far Nils Nilsson

Född 7 april 1763 i Friggatofta 1, Östra Broby (L).

Död 22 oktober 1822 i Haganäs, Östra Broby (L).

-------------------------------------------------

Mor Elna Trulsdotter

Född 14 mars 1769 i Haganäs, Östra Broby (L).

Död 9 maj 1800 i Haganäs, Östra Broby (L).

------------------------------------------------

Fiktiv berättelse om Nils Nilsson:

Nils Nilsson – Livet som nämndeman, kvarnägare och hemmanflyttare i Göinge
Ett långt liv, sex barn, många gårdar – och en kakelugn som följde med hela vägen

Nils Nilsson föddes den 9 juli 1797 i Haganäs i Östra Broby, djupt rotad i Göinges jord och historia. Hans rötter gick långt tillbaka – minst åtta generationer Haganäsfolk på moderns sida, och på faderns sida lika gediget Brobyblod med anor från 1600-talet. Med detta arv bakom sig levde han ett långt och kringflackande liv, fyllt av både arbete, förluster och envis livskraft.

Från Haganäs till Hästveda – och sorg på vägen

Nils gifte sig 1819 med Nilla Olsdotter från Hittarp i Glimåkra, en kvinna som själv kom från en släkt med djupa rötter i bygden. Tillsammans fick de sex barn och byggde upp ett liv i det skånska landskapet.

År 1834 lämnade familjen hemgården i Haganäs för att slå sig ner i Hästveda. Där drabbades de snart av två svåra tragedier. Dottern Elna dog samma år, endast tolv år gammal, i nervfeber. Tre år senare drunknade deras äldste son Nils, sjutton år gammal, under isen på Lursjön – en förlust som säkert lämnade djupa sår i familjen.

Ett liv på flyttfot – men alltid med jorden som följeslagare

År 1840 flyttade familjen vidare till Björkeberga i Mellby socken, där de blev kvar i sexton år. Det var ett av få längre uppehåll i ett annars ständigt föränderligt liv. År 1856 gick flyttlasset igen – denna gång till Måleböke. Fyra år senare lämnade Nils över gården till sonen Nils, medan han själv blev undantagsman, vilket ofta innebar att den äldre generationen drog sig tillbaka från arbetet och lät de yngre ta över ansvaret.

Men det blev inte den trygga pensionering han kanske hoppats på. Sonen förbyggde sig – som det hette – och hamnade i ekonomiska svårigheter. Till slut tvingades familjen lämna gården. Allt följde med i försäljningen – förutom en sak: kakelugnen från Haganäs, en klenod som följt familjen genom varje flytt.

"Sau meed, sau ja ha tappt öllt pau vajen"

Från Måleböke gick färden vidare till Hörlinge i Finja, där paret bodde ett par år innan de 1870 slog sig ner i Tjörnarp. Där levde de sina sista år som undantagsfolk. Nils blev hela 92 år gammal, och Nilla levde ända till 1895 – hela 97 år.

Om sin livsbana lär Nils själv ha sagt med vemod: "Ja ha kört ikring sau meed, sau ja ha tappt öllt pau vajen" – ett uttryck som både vittnar om slit och uppgivenhet, men också en bitsk självdistans till livets snåriga stigar.

Ett levnadsöde i Göinges skuggor och solsken

Nils Nilsson var nämndeman, hemmansegare och kvarnägare. Men kanske var han främst en Göingebo av det gamla slaget – rotad i jorden, trogen sitt arbete och sin familj. Tillsammans med sin Nilla levde han ett långt och omväxlande liv, där varje flytt var ett nytt kapitel och där sorgen gick sida vid sida med arbetsamheten.

I berättelsen om Nils Nilsson speglas 1800-talets Skåne – ett landskap av slit, stolthet, tradition och förändring. Och kanske är det just där, i berättelsen om ett liv som ”kört ikring” men ändå aldrig riktigt tappade sin riktning, som Göinges själ finns bevarad.