Yrke Arbetare

Född 28 juni 1863 i Humlaröd, Knislinge (L).

Död 18 oktober 1945 i Knislinge (L).

Håkan föddes i ett fattigt hem med stor barnaskara i Knislinge församling. Hans moder beskrevs såsom en mycket arbetsam kvinna. Fadern gick på arbete hos bönderna i trakten när de behövde extra hjälp. Familjen hade det mycket svårt men fadern var stolt och intog ofta en "storslagen"  ton. Det berättas från hemmet av besökande att barnen kivades när de skulle gå och lägga sig. Fadern ropade: -Barn, barn kivas inte om filtarna. -En av barnen sa då: -Håkan tar ju hela säcken.  Av detta kan man förstå att Håkan troligen hade en svår barndom. Troligen kunde han varken läsa eller skriva. Han bodde nog hemma hon sina föräldrar så länge de levde och kunde hjälpa honom, men sen kom han på fattighuset och fick leva där. Han var något efterbliven och blev aldrig något annat än en vandringsman. Han var ofta närvarande vid begravningar. Han stod då på något avstånd från deltagarna och följde noga med allt som passerade vid graven. -Ja, vill vara med och hedra den dödes minne, sa han. Men anledningen var ofta en annan. Några dagar senare kom han till sorgehuset och sade att det var vanligt att man gav honom en peng efter den avlidne. -Hur mycket har Håkan beräknat? -frågade honom en gång en välmående bondmora. -Ett sånt lig som mannen var kan man inte gärna taxera till mindre än ett par kronor. -Det fick han och därtill ett par duktigt tilltagna smörgåsar. Då utbrast han med två-kronan i näven: -Mad i näven,mad i näven, de e de vanlia. -Doj konnen nöen gång sätta en te bors. -Detta avspeglar otvivelaktigt många kringvandrares känslor som samhällets styvbarn dagligen kände. Mindre än en 50-öring tog han icke gärna emot. En gång mötte han en fru som han gav sig i samspråk med. Hon tog upp sin börs och sökte efter en lämplig peng. Hon hittade inte någon större än en 25-öring. -Jag har ingen större peng idag Håkan, -sa hon urskuldande. -Ja, då får jag väl ta upp börsen med småpengarna -sa han med en suck. En gång kom han till en större gård och fick av ägaren den vanliga 50-öringen. Han sa: -De e nog sant va folk säjer. -Va säjer de då? -frågade bonden. -Jo de sia att världen blivit allt sämre och sämre. Hade de vatt din far, hade han säkert gitt me en hojl riksdaler. En gång blev Håkan sänd till Broby för å onnersögas av doktorn. Kan doktorn skriva ud att ja inte e klog? -fråga ja. -Näminsann kan ja aj -sa doktorn. Då sa ja: -Men då kan väll doktorn skriva att ja e klog? -Nä gonn kan ja aj -sae han vreget, det vill han inte heller. Håkan slapp Tallåsen. Han fick bli socknen trogen tills han dog. Han vandrade vida omkring långt från hemsocknen och kallades där för Håkan i Göinge. En gång besökte han en prästgård. Han gav sig först en lång stund i prat med ett par av prästens vedhuggare. Sen gick han in i köket, där visste han att han blev trakterad. Där möttes han av kyrkoherden som sade: -Håkan skall inte stå och försumma mina vedhuggare, de arbetar efter timpenning, -sa kyrkoherden. Efter en stunds begrundande bröst det ut i böst: -Nu har kyrkoherden fått mål i munnen. De va nåed annat i söndags då han sto i vår kyrka å hacka å hacka. En gång var det sammanträde i Håkans hemsocken och då kom Håkan och berättade för mannarna i affären: -Ve fabriken träffa ja landshövdingen, å han ga me en hel reksdaler. Han sa du både te reksdagsmannen å te handlaren, men te me sa han Håkan. En gång sa han: -Nönna ligare kara finns de inte än landshövdingen å reksdagsmannen, -men när jag tänker rätt efter, e de nåna vrega di me. 

Håkan förblev ogift och hade inga barn. I kanten av husförhörslängden skrev prästen idiot. Han ena syster Bengta Persdotter tog hand om honom vid tillfälle. Håkan blev 82 år gammal.

------------------------------------------------------

Far Per (Röe-Per) Håkansson

Född 28 augusti 1839 i Nabbens,Breanäs, Hjärsås (L).

Död 11 september 1922 i Knislinge 15, Knislinge (L).

-------------------------------------------------------

Mor Ingar Månsdotter

Född 12 mars 1841 i Bivaröds gård, Knislinge (L).

Död 24 augusti 1897 i Kviinge (L).

-------------------------------------------------------

Fiktiv berättelse om Håkan Persson: 

Håkan Persson (Röe-Pers Haugen)

En vandrare i Göinge – samhällets son, aldrig glömd

Håkan föddes den 22 juni 1863 i Humlaröd, i Knislinge socken. Han var son till Per "Röe-Per" Håkansson och Ingar Månsdotter, två människor av det enklare, arbetsamma slaget – så som de flesta var på den skånska landsbygden under 1800-talets mitt. Det var ett fattigt hem, och barnaskaran var stor. Modern sades vara mycket arbetsam, fadern gick på daglön hos bönderna och var känd för sin stolthet och högljudda, nästan storslagna framtoning – trots de enkla förhållandena.

Barndomen var knapp. Ett vittnesmål från ett hembesök berättar hur barnen bråkade om filtarna vid läggdags. När fadern ropade att "barn, barn kivas inte om filtarna", hördes ett svar:
– Håkan tar ju hela säcken!

Det säger något om trängseln, kylan – men också om det enkla skrattet mitt i eländet.

Ett liv i utkanten

Håkan lärde sig troligen aldrig läsa eller skriva. Han blev aldrig ”något” i samhällets ögon – men han blev Håkan i Göinge, en vandrare, en original, en människa i samhällets periferi men ändå mitt i dess hjärta. Med tiden kom han att vistas på fattighuset, men också bo kvar i socknen tack vare att hans syster Bengta Persdotter ibland tog hand om honom.

Han var en enkel arbetare, något efter i sinnet, som prästen tydligt – men hårt – noterade i husförhörslängden med ordet idiot. Men Håkan var något mycket mer än en etikett i en gammal kyrkbok.

En sann människa

Håkan blev känd för sin närvaro vid begravningar. Han stod alltid en bit bort från de sörjande, med mössan i handen och blicken fäst mot graven.
– Jag vill vara med och hedra den dödes minne, sa han.
Men han hade också ett öga för tradition – och kanske en tom ficka – för han brukade några dagar senare besöka sorgehuset och påminna:
– Det är vanligt att man ger en gåva efter den avlidne.

När en bondmora undrade hur mycket Håkan "beräknat", svarade han torrt:
– Ett sånt lig som mannen var kan man inte gärna taxera till mindre än ett par kronor.

Han nöjde sig inte med småslantar heller.
– Mad i näven, mad i näven – det är det vanliga, utropade han en gång när han fick en tvåkrona och smörgåsar, – doj konnen nöen gång sätta en te bors!

Humor, stolthet och värme

Håkan hade en fantastisk folklig humor och ett mycket mänskligt sätt att se på livet. Ibland när han fick en 50-öring suckade han:
– De säjer att världen blir sämre och sämre. Hade de vatt din far, hade han gitt me en hojl riksdaler.

Och när doktorn i Broby inte kunde skriva ut att han var klok, svarade Håkan:
– Men då kan väl doktorn skriva att ja e klog?
– Nä, de vill han inte heller, fick han till svar.

Han drev gärna lite med präster, landshövdingar och andra högt uppsatta. En gång sa han:
– Nönna ligare kara finns inte än landshövdingen å reksdagsmannen – men när jag tänker rätt efter, e de nåna vrega di me.

Ett liv avslutas

Håkan dog den 18 oktober 1945, 82 år gammal, efter ett helt liv i byn, på vägarna, på gårdsbackar och i kök där han fick en bit mat och kanske en slant. Han blev aldrig gift, hade inga barn, och i folkbokföringen förblev han ”socknens”, men i människors hjärtan förblev han Håkan – en del av berättelsen om Göinge.

Han påminde sin samtid om de smås värdighet, om värdet av ett skratt, ett ord i rätt stund – och om hur samhället behöver sina original för att inte bli kallt och tyst.