Yrke Farmare

Född 20 januari 1864 i Simontorp 4, Glimåkra (L).

Död 8 juni 1951 i Osby (L).

Sven Fredrik hade för 130 kr köpt biljett från Köpenhamn till Galesburg i USA och båten skulle gå den 17 mars. Kanske fick fadern ansvara för att skrivelsen kom iväg. Sven Fredrik packade sin matsäck och sina få tillhörigheter och gav sig iväg från gården genom den nyplanterade allén. Föräldrarna kunde förse honom med en del respengar. Det skulle dröja 47 år innan han kom hem igen. Tillståndet från kung Oscar II signerades på Stockholms slott den 1 april och kan inte ha varit tillbaka i Simontorp förrän någon vecka senare. Men då var Sven Fredrik redan iväg. Han hade chansat och åkt i förhoppning om ett positivt utslag på ansökan. Kvar hos föräldrarna lämnade han den fyra år äldre systern Thilda och den fyra år yngre brodern Theodor. Deras äldsta syster, Manilla, var redan gift och utflugen ur boet. Sven Fredrik var olik sina syskon. Han hade ett hetsigt temperament, drack för mycket och umgicks med likasinnade ungdomar. Syskonen Thilda och Theodor hade däremot engagerat sig starkt inom väckelserörelsen och var med i den nystartade baptistförsamlingen i grannbyn Björkeröd. Kvällarna igenom satt de och sjöng läsarsånger. Hade Sven Fredrik stannat kvar på gården hade han tvingats leva en stor del av sitt liv under sina föräldrars kontroll och det är kanske förståeligt att han längtade ut i stora världen. Under de militärövningar han deltagit i hade han fått se lite mer av världen och dessutom fått lära sig att ta vara på sig själv, vilket säkert underlättade beslutet. I Köpenhamn steg han ombord på skeppet ”Främlingens ro” och tre dagar senare lade skeppet till i Hull i England. Överfarten hade varit vacker och Sven Fredrik och hans ressällskap blev mötta av vänliga missionärer i Hull. De fick vila ut i deras missionshus och försågs med brevpapper och bläck så att de kunde skriva brev hem. På kvällen blev det sedan gudstjänst för de som dröjde sig kvar. Från Hull gick färden vidare ut på Atlanten och på det öppna havet blev resan mer dramatisk. Sven Fredrik upptäckte att han till skillnad från många andra inte besvärades av sjösjuka. Han skriver att ”ju mer det gungade, desto trevligare”. Själv trodde han att detta berodde på den rejäla matsäck som mor Karna skickat med honom. Sven Fredrik och hans vänner hade oroat sig för att reseagenten skulle ha lurat dem på biljettpriset, 130 kr var mycket pengar, men det visade sig att de hade de billigaste biljetterna på hela båten. Hela resan tog ungefär en månad och gick via Chicago och där hade Sven Fredrik råkat ut för resans enda missöde – han hade blivit bestulen av smålänningar! Det verkar dock inte ha varit så farligt och i mitten av april 1887 var han äntligen framme i Galesburg, en liten stad i Illinois cirka 15 mil väster om Chicago.Galesburg var en till stora delar svensk stad med runt 4 000 invånare. ”Varanan meniska man träfvar så är den svänsk”, skriver Sven Fredrik i ett av breven hem. Många av svenskarna var så kallade ”Erik Jansare”, som tillhörde en strängt religiös kristen sekt som utvandrat från Sverige, men det fanns även svenskar från andra samfund. Gemensamt var deras önskan att bygga upp ett mönstersamhälle och till exempel var alkohol strängt förbjuden i staden. I brev hem till familjen beskriver han den stränga nykterheten. ”Det är stor skandall att bara gå i sälskap med en som är drucken och störe skam är det att var full”. Här kunde man leva hela sitt liv på svenska och läsa svenska tidningar som ”Hemlandet”, ”Galesburgs veckoblad” och liknande. Sven har rest tillsammans med en grupp hemifrån och även i Galesburg hittar han många gamla bekanta som utvandrat före honom. Den första tiden bor han till exempel hos ”Tockarps Sven”, en bekant från trakten av Glimåkra. Det var nog tryggt att vara omgiven av gamla bekanta för även om livet i Galesburg var ovanligt lugnt för att vara i ”vilda västern”, så var det betydligt våldsammare än hemma. Sven Fredrik skriver upprört om hur en svensk pojke hade blivit mördad och att en droskkusk hade blivit knivhuggen av en tysk kund som inte kunde betala. ”Här är mycket rysligt som händer!” Under resan har Sven Fredrik fått ont i ögat och tvingades att söka upp en ögonläkare för att få behandling och efter några veckor var han bra nog att börja jobba. Tockarps-Sven har hjälpt honom att hitta en bra arbetsplats och i slutet av maj 1887 kunde han börja jobba på en farm. Den nya arbetsplatsen låg i Wataga, en liten by strax utanför Galesburg med några hundra invånare som var uppbyggd runt en större kvarn för traktens många spannmålsodlare. Gården hemma i Simontorp hade haft en kvarn med samma funktion, men här var allt så mycket större. Även Wataga genomsyrades av sträng religiositet och det fanns flera kyrkor i den lilla staden. När Sven Fredrik kom dit var den svensk-lutheranska kyrkan, Swedish Evangelical Lutheran Church, nybyggd och den finns fortfarande kvar. Nationaldagsfirandet den 4 juli var en stor upplevelse för en ny immigrant. Denna dag var alla lediga och Sven Fredrik åkte in till Galesburg för att fira. Det var mycket folk och ”der sköts och kastades racheter så att kunde tro att hella staden skule brunit up.” När han ändå var inne i stan så köpte han Nya testamentet på både engelska och svenska. Sven Fredrik hade kommit på att detta var ett bra sätt att lära sig språket. Snuset som han haft med sig hemifrån hade tagit slut och han köpte därför även lite tobak. Även om alkohol var förbjuden i Galesburg var det inte långt till grannbyn Knoxville, där man kunde inhandla sprit. En som kanske utnyttjat denna möjlighet var Sven Fredriks bekant ”Wina-nissen” (troligen uppvuxen på en gård som hette Winnartorpet bara några kilometer från Simontorp). Han hade gått omkring och skrålat onykter och för detta blivit fängslad och fått böta 5 dollar. Efter den korta ledigheten återvände Sven Fredrik till Wataga och fortsatte arbetet med skörden. Säden började bli mogen och det krävdes många starka armar. Han hade sett bättre skörd hemma. Så fort han kunde lämnade han jordbruksarbetet och det fanns välavlönat arbete för starka män i järnvägsbranschen. Förbi Wataga och Knoxville drogs järnväg från Chicago av bolaget “Chicago, Burlington & Quincy railroad’s main line”, ett av många konkurrerande privata järnvägsbolag. Lönen var avsevärt bättre och dessutom hade man fasta arbetstider, med lediga kväller och helger. En stor del av arbetarna var svenskar och man kan i Sven Fredriks korta brev utläsa en viss hemlängtan. Han är bekymrad över att far Ola har blivit sjuk och han funderar mycket över hur det går där hemma. Han undrar hur det står till med ”Cale Bordin och Tjesta” hemma i Simontorp. Sven Fredrik och Carl Gustaf Bordin var jämngamla och hade vuxit upp tillsammans. Bordins far, Nils Bordin, hade varit smed på gården och familjen bodde i ett litet torp på gårdens ägor. Vid denna tid var Nils död sedan några år och änkan Kjersti bodde kvar med sonen som var i början på en karriär som målare och med tiden konstnär. På gården i Simontorp finns ännu ett par imponerande porträtt av Sven Fredriks föräldrar Karna och Ola som Carl Gustav enligt familjetraditionen tecknat med kol från faderns smedja. I september 1887 bytte Sven Fredrik arbetsplats. Han ville lära sig bättre engelska och hade därför kommit fram till att han inte kunde arbeta med enbart svenskar. Med två kompisar, Lars och Sven, bytte han till ett arbetslag som byggde på järnvägen 15 mil väster om Galesburg. Sven var en annan gammal barndomskamrat med anknytning till Simontorp där hans farfar Sven Hiller hade varit torpare. Denne hade utvandrat med hela sin familj 1882 och var säkert en stor trygghet för nykomlingen Sven Fredrik. Sven Hillers far var numera farmare strax utanför Galesburg och en ledig dag var de där och hälsade på. Sven blev imponerad av hur hans fars fattige torpare, i Amerika hade kunnat bygga upp en fin liten farm. Det här var i sanning möjligheternas land! (Skrivit av Anders Blidberg)

Hämtat från Glimåkra hembygsförenings årsbok 1999: Året var 1930. På den såkallade "Prästavägen" mellan Glimåkra och Lönsboda kom en dag en äldre man vandrande. I ena handen hade han en liten väska. Vid gården nr 4 Simontorp stannade han till. Vid vägskälet stod Oskar Olsson då 29 år gammal. Främlingen frågade honom om Theodor Olsson fortfarande bodde där. Svaret blev ett ja. Jag är din farbror, sade vandraren på engelskpräglad svenska till sin brorson, som han aldrig förr hade sett. Överraskningen blev total. Vandraren var nämligen Sven Fredrik Olsson som hade emigrerat 1887 till Amerika. Under de första åren i det nya landet skrev han flitigt hem, men 1899 bröts kontakten. Sven Fredrik skrev inga brev hem. Släktingarna i Sverige undrade, om han var död. Alla efterforskningar blev resultatlösa. Edter några år dödförklardes Sven Fredrik Olsson. Hans få ägodelar från hemmet skiftades. Varför Sven Fredrik hade slutat sin brevväxling visste ingen, men det hade sports att han hade åkt till Alaska för att vaska guld. Lyckan hade skiftat för guldgrävaren. Han hade funnit guld men inte blivit rik. Dock hade han lyckats så bra att han vid återkomsten till Sverige kunde köpa sig en liten stuga i utkanten av Osby, några hundra meter från den lilla gård, där hans bror Theodor även bosatt sig. Där tillbringade Sven Fredrik sina sista år i stillhet. Första amerikabrevet som är skrivet av Sven Fredrik är poststämplat i engelska Hull. Resan gick dit via Köpenhamn. I detta första brev kan man läsa att biljetten från Köpenhamn till Galesburg kostade 130 kronor. Nästa brev är skrivet i Galesburg. Det vittnar om att svenskarna efter framkomsten till det nya landet sökte sig till varandra. Sven Fredrik berättar, att han fått brev från Åga Truda Per i Högsma. Redan då hade han lärt sig lite engelska av en farmare. Detta behövdes, ty vid ett läkabesök begrep Sven Fredrik knappast ett ord av vad läkaren sade. I Galesburg är varannan svensk skrev  Sven Fredrik och berättar i brevet hur han träffat Knappa-Jössen från den egna hembygden i Göinge. I ett brev från den 30 maj 1887 berättas att Sven Fredrik under fem veckors tid varit och hälsat på Tockarpa-Sven. Med sig till Amerika hade vår emigrant några minnen från söndagsskolan i barndomshemmet i Simontorp. Han skrev att han träffat Jöns Knapp flera gånger. Han tjänar i Wattaga. Sven Fredrik talade om för honom att hans far var död. Då svarade Jöns Knapp att gubben var gammal nog. Från Wattaga berättade Sven Fredrik den 17 juli 1887, att han där under en månads arbete tjänat 20 dollar. Men dessa pengar räckte inte till att betala ett läkarbesök. Vidare skriver han: Ni tror kanske att jag super. Men jag har inte smakat starkvaror sedan jag fick ont i ögat. Kanske var detta nyttigt för mig. Vidare berättar han att Winna-Nissen (en gammal granne från Vinnatorpet nordost om Simontorp) hamnat i boden (finkan) för att han varit full. Dessutom fick han böta fem dollar för oljud. Sven Fredrik arbetade fortfarande på en farm. Han skriver, att kornet var sämre där än hemma i Simontorp. I nästa brev skriver Sven Fredrik att han arbetade vid järnvägen. Lönen var en och en halv dollar om dagen. Detta var bättre än farmarejobb. Han slapp dessutom att mjölka korna morgnar och kvällar. Han tackar för den färdkost han fick med sig hemifrån, då han åkte över haven. Han åt upp både surbrödskakan och knäckebrödet. Brödet i kappsäcken hade han fortfarande kvar och snuset räckte precis. I brev nummer sex berättar han, att han blivit jordbruksarbetare i Knoxville. Gårdens hästar är så dåliga att de knappast kan gå. I ett brev från Bejo berättar Sven Fredrik, att han flyttat västerut med Lars Sven Servin. De kör mulåsnor. Starka djur men elaka att driva, konstaterar han. I november 1887 berättar han om livet som rallare med en lön på 1,75 dollar om dagen. Han konstaterar att Tockarpa-Nisse skall gå hem till Sweden och Glimåkra till jul. (Vår tids Tockarpa-Nisse, Nils Johnsson, uppger att det måste ha varit hans farbror, som blev lärare i Högsma.) Från Los Angeles berättar han i juli 1888 om händelser på Amerikas jubeldag. Massor av folk i stan. Då Frälsningsarmén skulle tåga till ett bönemöte, var det så mycket folk på gatorna att spårvagnarna stoppades. Polisen fick rycka ut och finka en del. Arbetslönen var då 25 dollar i månaden. Från Kalifornien berättar han samma år, att där finns många kyrkor, men de besöks dåligt. Folket lever på salooner och krogar, så länge de hafver ett cent. Från Nidiell skriver han den 8 decemeber 1888 om sitt arbete vid järnvägen. Här är gott om indianer. De kommer hit varje dag för att se om de kan få något att äta. En indian dog här förra veckan. De bränner sina döda. Om den döde haft häst eller andra djur, dödas de samma dag som den döde indianen bränns. Från Nidieell den 10 mars 1889: Betalningen är höjd till 1,75 om dagen, maten kostar 4, 20 i veckan. Los Angeles den 26 maj 1889: Den man vi arbetar för har en stor farm. Han hade 500 hästar som försvann under en snöstorm. Där var fyra fot djup snö. (1 meter och 22 cm). Los Angeles den 22 september 1889: Jag arbetar nu i en smedja. Vi gör plogar och skrämjor. Jag skadade en fot. Vi skulle flytta en spis men jag tappade den på en stortå.  Sakramento den 26 april 1894: Jag kör hästar här. Har gjort så hela vintern. Jag kör ut rör till bevattningsanläggningar. Här är inte så många från hemorten utom Östaröds-Sven. Sakramento den 18 februari 1895: Jag har varit upp i bergen i en stad som heter Tucker och tagit upp is. Gick upp där veckan före jul och fick slut den 8 februari. Det var kallt. Jag trodde knappast jag skulle stå emot kölden. Arbetsoroligheterna är över. Här är tyst och stilla. Sista brevet från Sven Fredrik är skrivet i Sakramento den 1 april 1899: Sven Fredrik har hemlängtan. Till sin bror Theodor i Simontorp skriver han : Jag har nog stor lust att gå hem, men jag har till att stanna här i sommar. Du undrar hur jag har det ställt. Nog har jag så jag kunde resa nu i vår, men jag har att stanna här och se hur tiderna blir. Jag vet, att det inte kan bli värre än det redan är. Mellan raderna kan man läsa om kärva tider för de utvandrade svenskarna. Men Sven Fredrik stannade i Amerika ytterligar några årtionden. Det har berättats hur han med växlande framgång sökte lyckan på guldfälten i Alaska, en lycka som försvann i stort sett lika fort som den kom. Men längtan till hembygden, som han tidigare känt, tog på nytt tag i honom. Dock kom det att dröja 30 år, innan han återsåg sin födelsebygd. Stoftet efter Sven Fredrik vilar på kyrkogården i Osby.

Sven Fredrik var ogift och hade inga barn. Han blev 87 år gammal.

----------------------------------------------------

Far Ola Svensson

Född 21 maj 1828 i Simontorp 4, Glimåkra (L).

Död 14 augusti 1909 i Glimåkra (L).

----------------------------------------------------

Mor Karna Truedsdotter

Född 5 oktober 1832 i Björnbetan, Glimåkra (L).

Död 6 juni 1893 i Simontorp 4, Glimåkra (L).

----------------------------------------------------