Yrke Sömmerska

Född 12 april 1873 i Västraby 13, Emmislöv (L).

Död 15 juli 1959 i Feleberga 1,Sibbhult, Hjärsås (L).

Hanna föddes på Västraby 13 den 12-04-1873 som dotter till arbetaren Pehr Johnsson född i Glimåkra 13-06-1833 och hans hustru pigan Kjerstin Åkesdotter född i Hjärsås18-05-1834. Hanna skulle tre år senare få en syster Manilla, hon hade även två äldre bröder August och John, dessa var födda på Västraby 10. Hanna växte säkerligen upp i ett fromt hem, likt många av den tidens människor hyste man vördnad och respekt för det gudomliga. Husfadern eller husmodern började dagen med att läsa den i psalmboken intagna morgonbönen eller lästes något i en speciell bönbok. Försummades detta blev det ingen välsignelse med dagens arbete. Lika viktigt var det att läsa aftonbön innan man gick till vila. Hanna följde väl med i husandakterna och det var en duktig och vetgirig liten flicka som började sin skolgång i Emmislövs småskola. Hon var t. o. m. så duktig att hon fick hjälpa lärarinnan med undervisningen. I denna skola var hon förövrigt klasskamrat med Pehr Johnsson som så småningom skulle komma att grunda hembygdsparken i Broby. Efter småskolan började Hanna i Västraby folkskola, där trivdes hon inte så bra på grund av en sträng lärare. Därför gladde det henne mycket då hennes föräldrar som var torpare flyttade till Svinaberga för då fick hon i stället gå i Säflacka skola. Det var folkskollärare Anders Olsson som skötte undervisningen där." Även Olsson var sträng, men ej tillnärmelsevis lika sträng som Västrabyläraren.Vi tyckte bra om Olsson. Han lärde oss väldigt bra och gav oss en god kristendomsundervisning. Men sjunga det kunde han inte, utan vi fick själva öva oss i sång bäst vi ville." Säger Hanna i en intervju i Kristianstadsbladet på 1950-talet" Hanna hade ungefär 3 km. att traska till skolan. Tänker man på att hon endast hade träskor på fötterna och att det på vintern kunde ligga djupt med snö, så förstår man att vägen ibland kändes dubbelt så lång. Matsäcken bestod oftast av bröd på vilken Hannas mor hade brett "Amerikanskt fläsk" ett flott som hon själv tillagat. Späck smältes på stekjärnet. Sedan lade Hannas mor i äppelskivor, skorpmjöl, peppar och lök, på så sätt fick hon ett smakligt flott att bre på smörgåsarna. Samtidigt drygades den knappa smörransonen ut, vilket var nog så viktigt. Den stränga vintern 1888 gick Hanna och läste för prästen. Samtidigt hade hon plats hos folkskollärare Olsson. Det var djupt med snö det året och nu hade Hanna en halv mil att gå för att deltaga i konfirmationsundervisningen i Broby. "Det var 60 konfirmander det året Hanna konfirmerades, flickorna var helt svartklädda, hade hellånga kjolar och bar schaletter, när de gick fram."Hanna tillbringade sina första nio år på Västraby 13, därefter flyttade hon med sin familj till Svinaberga Nr. 1. Hennes far hyrde Jeppatorpet som var ett torp i Getaberga. Hanna var hade velat utbilda sig till lärarinna efter konfirmationstiden , men det saknades seminarium i Kristianstad och hemmet var fattigt , så hon fick utbilda sig till sömmerska istället. Sin längtan att undervisa fick hon uppfylla genom att bli lärarinna i söndagsskolan. Denna undervisning började hon med 1897 först i bondgårdar t. ex. Broestorp och Sibbagården, efter 1909 hölls söndagsskola i det nyuppförda missionshuset i Sibbhult.  1902 köpte Hanna en jordlott på 406 km2 av min farmorsmor änkan Hanna Jönsson, denna jordbit skulle betalas med 15 kr om året i 49 års tid. Nu var Hanna 29 år och familjens överhuvud, hon stod skriven som husägare till det lilla hus som hon och Manilla lät bygga på Möllebacken och där hon skulle komma att tillbringa återstoden av sitt liv. Hannas far som nu var sextionio år stod skriven som inhyses. Pehr Johnsson dog 29-03-1905. Modern Kersti dog 31-01-1917. Den 24-10-1927 köpte Hanna ytterligare en jordbit av mina farsföräldrar Fredrik och Ida Krafft. Denna jordbit betalade hon med att kontant erlägga 275 kr. Nu kunde Hanna odla lite potatis, grönsaker samt även ha några fruktträd, och lite bärbuskar. Varje bidrag till hushållet var välkommet . Hanna och Manilla levde alltid under knappa omständigheter.  Tant Hannas lilla stuga finns fortfarande kvar, Den är nu gulmålad men är för övrigt sig lik. Den ligger på Skolgatan mellan Bengt Nilssons och Kaj Malmbergs villor.  Hannas syster Manilla var också sömmerska, men det var hon som för det mesta handlade och skötte hushållet, medan Hanna sydde och höll i söndagsskoleundervisningen. Manilla var lättsammare och gladare än Hanna, hon såg dessutom väldigt bra ut. Manilla var trolovad två gånger, första gången med Per Nicklasson och andra gången med glassliparen och reparatören Hilding Ernst Hässel som var av tyskt ursprung. Ingen av trolovningarna ledde dock till giftermål. Kanske var det Manillas sjukdom som lade hinder ivägen. När Manilla dog i TBC 10-07-1928 var det säkert ett hårt slag för Hanna. Efter Manillas död levde Hanna ensam i sin lilla stuga på Möllebacken.Det är din närhet som gör trygg min stig att gå i mörkret är att gå med dig. Denna strof av Erik Axel Karlfelt är för mig signifikativ med tant Hanna. Ty fast tant Hanna levde ensam en stor del av sitt liv, så var hon inte ensam. Det gick någon bredvid henne, någon som hon litade på till 100%. När jag föddes var Hanna 65 år, så jag kände henne personligen endast sen hon blivit äldre. Hanna Persson kallades allmänt för Bagga-Hanna, varför vet jag inte jag kan bara gissa. Hannas föräldrar hade en tid bott på Westraby 10, den gård som allmänt kallas för Baggagården. Innehavare av denna gård under början av 1800-talet var kronofjärdingsmannen Nils Niklasson. Nils Niklassons hustru hette Hanna Månsdotter, vanligen kallad "Bagga-Hannan". Av folktraditionen beskrivs hon som en "ovanligt from och god kvinna, gladlynt och hjälpsam som få". Kanske var det så att folk drog paralleller mellan denna kvinna och " Bagga-Hanna" i Sibbhult. Hennes tro Hannas Gud var en sträng herre och hon var hela sitt liv rädd för att komma utom synhåll för hans ögon. Bibeln var Hannas rättesnöre och hon försökte på alla sätt på sitt rakryggade och karaktäristiska vis följa dess levnadsregler.Varken mina anhöriga eller jag själv tillhörde missionsföreningen, men jag gick (sporadiskt) till söndagsskolan. Kanske gick jag dit för att vi bodde grannar med tant Hanna , kanske för att farmor var god vän med henne eller vilket är mest troligt alla andra barn gick dit. En del barn gick nästan en halv mil för att deltaga i tant Hannas söndagsskola. Visst hände det att vi barn skrattade åt tant Hanna, men det var ett löje utan hån. Vi kände djup respekt för henne och vad hon stod för. Tant Hanna var en av de oförglömliga personer som satte färg på samhällslivet i min barndoms Sibbhult. Tant Hanna hade för vana att alltid tala om vad hon tyckte och tänkte om allehanda ting. Ett ex. "Om en kvinna bär långbyxor är detta en styggelse mot Gud". Sparsamhet var däremot en dygd . En gång när jag, som då var nygift, köpte vispgrädde sa hon högt och tydligt så alla i affären kunde höra "Köper Du vispgrädde gräbba, vet du inte vad den kostar"? Mina föräldrar råkade också ut för hennes missnöje när dom som nygifta skulle visa sina nyinköpta möbler för tant Hanna. Möblemanget föll inte henne på läppen, men hon sa inget utan gick runt och tittade samtidigt som hon hummade missnöjt, till slut när hon kom till köket kom det lite förargat "Två stolar, var ska glyttarna sitta"?  Många av oss vill väl på något sätt lämna fotspår efter oss när vi en gång är borta. Tant Hanna hade en förmåga att göra detta fast utan avsikt. Hennes person , den långa smala gestalten klädd i lång mörk kjol, gärna schalett både om axlarna och huvudet. Ibland byttes schaletten på huvudet mot en halmhatt. Snusdosan i hennes kjolficka, lyktan i hennes hand när hon mörka kvällar gick till missionshuset. Tant Hannas kloka gamla ögon som tycktes se rakt igenom den hon talade med. Dom fina gamla läsarsångerna som hon sjöng samtidigt som hon spelade på orgeln under söndagsskoleundervisningen. Gudsorden som många av oss inte ville ta till oss men som likaväl sitter kvar i vårt minne.  Tant Hannas hem stod alltid öppet för både Bibeltrogna Vänners predikanter och övriga missionsvänner, hon ville gärna över en kopp kaffe diskutera det för dagen framförda budskapet. Även andra vänner och barn bjöds ofta på kaffe och saft i tant Hannas hem. Hemlösa katter ömmade hon också för och tog hand om dessa på bästa sätt Jag och säkert många med mig har ofta funderat varför en del människor har en tro som är så stark att den bär genom hela livet. Tant Hanna hade denna tro. Jag brukar jämföra hennes tillit till Gud med Gudstilliten hos en litterär person, Kristina från Duvemåla. Kristina som var så ängslig att komma utom synhåll för sin gud författades av Vilhelm Moberg som var ateist och hela sitt liv dundrade mot en tom himmel. Barbror Alving frågade en gång hur han, som den gudsförnekare han var, kunnat skapa en person som var så rotfast i sin tro som Kristina från Duvemåla . Han svarade henne -" Man lägger väl ner sin egen längtan efter en tro-. Tant Hanna hade förmåga att väcka denna längtan hos oss som kom i hennes närhet. En av tant Hannas söndagsskolelever rektor Eric Wrangfäll skrev bl.a. i en nekrolog om Hanna Persson. "Sedan ungdomen varmt religiös var hon en av initiativtagarna till Sibbhults missionshus, ansluten till Bibeltrogna Vänner. Man kan utan överdrift säga, att missionshuset och Hanna Persson var ett. Det var där hon som söndagsskollärare under ett halvsekel uträttade ting som måhända ej syntes, men de frön som där nedlades i unga hjärtan har i många fall burit rikare frukt än vad såningsmannen vågat hoppas. Hennes lektioner var alltid så levande och fängslande, att mången examinerad lärare nog haft anledning att avundas hennes medfödda pedagogiska förmåga". På äldre dagar tyckte tant Hanna (som ju oftast äldre människor pläga göra), att det var bättre förr. Hon hade fått uppleva att söndagsskolebarnen minskade i antal. Även besöken vid predikningarna i missionshuset blev färre och hon längtade tillbaks till den tiden då predikningarna och söndagsskoleundervisningen hölls i hemmen. Jag var och hälsade på tant Hanna några gånger under hennes sista tid i livet. Hon förstod mycket väl vad som skulle ske men aldrig man märkte den minsta oro hos henne. Hon skulle få komma hem och det var en lycka för henne. Hon låg i sin säng i sitt bästa rum. Hon såg väldigt gammal och bräcklig ut. Intill sig hade hon en kaffeflaska inlindad i en filt. Hon ville hålla värme i kaffet så länge som möjligt på detta sätt. Bordet med bibeln var nära henne och gungstolen i vilken hon så ofta suttit och läst var tom. När hon ville ha hjälp med något lyfte hon bara på telefonluren och sa, utan att presentera sig, och utan att säga något tel.-nr. Jag ska till Ida ( min farmor) och telefonisten på telefonstationen kopplade henne alltid rätt. Detta måste väl kallas social service? När Tant Hanna slöt sina ögon för alltid den 15-07-1959 önskar jag att det blev som hon alltid hade trott. Någonstans där bortom - henne tillmötes - den ljusa gestalt som hon trott och litat på i hela sitt liv. - Han som är Barmhärtigheten -   (Skrivit av Lilly Thomasson)

---------------------------------------------------------------------------------

Far Per Johnsson

Född 13 juni 1833 i Svenarp, Glimåkra (L).

Död 29 mars 1905 i Västraby, Emmislöv (L).

---------------------------------------------------------------------------------

Mor Kerstin Åkesdotter

Född 18 maj 1834 i Sy-Bengtans,Hjärsås 9, Hjärsås (L).

Död 31 januari 1917 i Västraby, Emmislöv (L):

--------------------------------------------------------------------------------